Blog

Återgå till blogg
En helt vanlig lördag i början av juni

"Tävla", känn på ordet lite. Och lägg på ett utropstecken (så det blir "Tävla!"). Hur känns det?

Händer det något i kroppen? Vill du något? Känns det inte lite kul? Hjärnan tänder till och en och annan muskel tonar upp lite?

BRA!! Det är ju så det ska vara! :) Det ska kännas något att "Tävla!", både i hjärnan och i kroppen och vi som gillar känslan ska LÄNGTA till det!

Och detta med att "Tävla!" kan man inte göra flera gånger i veckan för det orkar inte hjärnan, då tappar det sitt begrepp och man övergår till något slags maniskt deltagande istället.

Det är inget för mig, jag vill "Tävla!" :)

 

Det är därför jag blir väldigt fundersam varje år när jag ser hur "tävlingsprogrammet" fullständigt krossar sönder allt vad en tävling innebär! Jag tänker så.

Om jag nu fokuserar på sprintorientering här. Varför är alla sprinttävlingar i slutet av maj och i början av juni? Vill man "Tävla!" sprintorientering så blir det ju mer eller mindre värdelöst.

Sprintarrangemangen stockas på varandra och får inte luft... Och jag kan inte tävla "8 tävlingar på 8 dagar" (det kan nog egentligen ingen annan heller om jag tänker efter). För då TÄVLAR man inte, då DELTAR man i något som kallas "tävling". 

Det är därför inte omöjligt att sprint bara blir betraktat som nån kul grej vi kan hålla på med ”in between seasons” när vi inte kan springa i skogen. Jag skulle önska att distansen togs mer på allvar som en egen gren.

Det kan va värt en funderare i alla fall... :)

//Helena

Önskekänsla

Vad förväntar du dig när du ska tävla sprintorientering? Många har nog inte ens funderat på det alls, men jag tänkte berätta lite hur jag tänker.

Redan kvällen innan tävlingen (ibland upp till en vecka innan) så brukar det kännas nervöst. Pirrigt i magen. Och det är då det roliga börjar. Jag strävar alltid efter det perfekta sprintloppet rent tekniskt när jag ska tävla och då blir det ju såklart nervöst. Jag vill hitta den rätta känslan (fokus) och ha en plan som är så solklar att jag känner att det knappt är möjligt att misslyckas. Detta måste vara klart när jag sätter mig i bilen för att åka till tävlingen.

När jag väl startar är jag lugn och förväntar mig en bana med tydlig sprintkaraktär och så många klurigheter som "terrängen" tillåter. Jag förväntar mig att jag är mål efter 12-15 minuter och springer därför så fort jag bara kan (det är dock inte så fort..., men det är en annan historia :-) ). Jag förväntar mig att jag inte ska behöva leta efter en enda skärm (man ska ALDRIG behöva LETA skärmar på en sprintbana). Jag följer min plan och har inte en enda tanke på något annat än det jag håller på med! Jag vet också att jag kommer spurta långsammare än nästan samtliga medtävlare eftersom jag alltid är helt "död" när jag stämplar vid sista kontrollen :-)

Ungefär så är känslan att tävla sprintorientering för mig! Nästa gång funderar jag på att beskriva hur jag lägger upp ett sprintorienteringslopp....

Trevlig första advent!

//Helena

Sök blogg