Härlig SM-Final!

Vilka fantastiska banor det bjöds på SM-sprintfinalerna igår! Blev helt lyrisk framför TVn och sen ännu mer i verkligheten några timmar senare då jag fick springa D21-banan som Ö10.

Det finns verkligen fina sprintområden även i Sverige och kul när banläggaren tar ut svängarna. Det blir inte mycket bättre än så här! Det beror ju också på att man har en karta som följer normen och är läsbar och att trycket är förstklassigt. Alla små passager är svåra att se ändå men är de åtminstone ritade som de ska, dvs inte skalenligt utan aldrig mindre än 0,4mm på kartan, ja då har man ändå en chans att se dem. Dessutom rikligt snitslat med blågul snitsel, klurigheterna ska ju inte bestå i att man ska behöva bli diskad av ett litet misstag eller att något är lite otydligt.

Kvaltävlingen på sprint-SM gick också i ett ganska bra sprintområde men här var det fegare banläggning. Väldigt mycket långdistanskaraktär som jag kallar det, dvs välj ett vägval och kötta på med grovorientering in till ringen. I många områden är det kanske bara den typen av orientering som kan bjudas men här fanns möjligheter att lägga betydligt klurigare sträckor som man borde klämt in här och där. Vill man inte riskera att någon favorit missar A-finalen eller varför så enkla banor? Tycker det ska vara maximalt svårt som i finalen jag, så svårt som området tillåter, annars är det bättre man plockar ut A-finalen direkt från rankinglistan. Kontrast mot finalen blev det ju och man ska i o för sig behärska allt och proffsiga arrangemang var det naturligtvis. Tänk på det ni arrangörer också. Vad är viktigt? Bra karta och bra banor såklart! Men också att inte kompromissa med detaljerna, allt från kartans läsbarhet, trycket, varje detalj ska vara rätt och tydlig på angivelsen, uppklippning av ringar o streck. Lägger man ner så mycket tid det ändå tar att rita kartan och att lägga banorna känns det väldigt onödigt att slarva med de små detaljerna som gör skillnaden på om det blir kanonbra eller katastrofdåligt. 

//Stefan