En helt vanlig lördag i början av juni

"Tävla", känn på ordet lite. Och lägg på ett utropstecken (så det blir "Tävla!"). Hur känns det?

Händer det något i kroppen? Vill du något? Känns det inte lite kul? Hjärnan tänder till och en och annan muskel tonar upp lite?

BRA!! Det är ju så det ska vara! :) Det ska kännas något att "Tävla!", både i hjärnan och i kroppen och vi som gillar känslan ska LÄNGTA till det!

Och detta med att "Tävla!" kan man inte göra flera gånger i veckan för det orkar inte hjärnan, då tappar det sitt begrepp och man övergår till något slags maniskt deltagande istället.

Det är inget för mig, jag vill "Tävla!" :)

 

Det är därför jag blir väldigt fundersam varje år när jag ser hur "tävlingsprogrammet" fullständigt krossar sönder allt vad en tävling innebär! Jag tänker så.

Om jag nu fokuserar på sprintorientering här. Varför är alla sprinttävlingar i slutet av maj och i början av juni? Vill man "Tävla!" sprintorientering så blir det ju mer eller mindre värdelöst.

Sprintarrangemangen stockas på varandra och får inte luft... Och jag kan inte tävla "8 tävlingar på 8 dagar" (det kan nog egentligen ingen annan heller om jag tänker efter). För då TÄVLAR man inte, då DELTAR man i något som kallas "tävling". 

Det är därför inte omöjligt att sprint bara blir betraktat som nån kul grej vi kan hålla på med ”in between seasons” när vi inte kan springa i skogen. Jag skulle önska att distansen togs mer på allvar som en egen gren.

Det kan va värt en funderare i alla fall... :)

//Helena