Önskekänsla

Vad förväntar du dig när du ska tävla sprintorientering? Många har nog inte ens funderat på det alls, men jag tänkte berätta lite hur jag tänker.

Redan kvällen innan tävlingen (ibland upp till en vecka innan) så brukar det kännas nervöst. Pirrigt i magen. Och det är då det roliga börjar. Jag strävar alltid efter det perfekta sprintloppet rent tekniskt när jag ska tävla och då blir det ju såklart nervöst. Jag vill hitta den rätta känslan (fokus) och ha en plan som är så solklar att jag känner att det knappt är möjligt att misslyckas. Detta måste vara klart när jag sätter mig i bilen för att åka till tävlingen.

När jag väl startar är jag lugn och förväntar mig en bana med tydlig sprintkaraktär och så många klurigheter som "terrängen" tillåter. Jag förväntar mig att jag är mål efter 12-15 minuter och springer därför så fort jag bara kan (det är dock inte så fort..., men det är en annan historia :-) ). Jag förväntar mig att jag inte ska behöva leta efter en enda skärm (man ska ALDRIG behöva LETA skärmar på en sprintbana). Jag följer min plan och har inte en enda tanke på något annat än det jag håller på med! Jag vet också att jag kommer spurta långsammare än nästan samtliga medtävlare eftersom jag alltid är helt "död" när jag stämplar vid sista kontrollen :-)

Ungefär så är känslan att tävla sprintorientering för mig! Nästa gång funderar jag på att beskriva hur jag lägger upp ett sprintorienteringslopp....

Trevlig första advent!

//Helena